En tuff dag

I dags läget vet många om att Alexander går på en grundsärskola här, i Malmö. 

Många gånger går lämningarna bra på skolan men just igår var en sådan dag som allt bara föll för A. 

Har ingen aning om det var för att han hade en dålig dag eller om det hände något snett på morgonen. 

Han är ganska förtjust i sin farmor och i sin faster. Igår var det dem som skulle lämna på skolan och på förskolan. Eftersom både jag och barnens pappa började tidigt på morgonen. 

I vanlig ordning ringer jag till Alexanders farmor för att höra hur det gick med lämningen. Ibland kan han total strejka och vägrar att gå in på skolan. Igår blev det en sådan dag. Men jobbigare än vanligt.

När A kommer in i dessa perioder är det otroligt svårt att få honom att landa. Han brusar upp lätt och blir stark som en oxe. Han blir svår att hantera. Igår var det fyra personer som försökte med att få in honom på skolan. Till slut gick det inte utan dem fick avbryta och låta honom vila en stund tills det kom en annan personal och tog över. Alexander lyckades också vid något tillfälle springa iväg, dock inte långt denna gång. Fick också till mig att personalen drog i Alexanders armar. För mig är inte detta okej och absolut inte för mitt barn heller. Jag ringde till läraren för att prata om detta och hon skulle lyfta detta med övrig personal. Men skulle det hända igen, kommer jag kontakta rektorn. 

Men när man pratade med Alexanders farmor igår och hörde hennes förtvivlan i rösten, när ingenting fungerade för Alexander, var jag illa tvungen att lämna min arbetsplats. Det var för att vara nära tillhands, om jag behövdes på skolan. För Alexanders skull. 

Alexanders farmor grät i telefonen när vi pratade och sa att det var det jobbigaste hon varit med om. Att lämna Alexander medan en annan person höll fast honom.

Tanken var att jag skulle möta upp A vid skolan. Men precis innan jag hoppade av fick jag samtal om att han lugnat ner sig men att han fortfarande inte hade velat gå in. Tänkte då att det vore dumt om jag dök upp, om han nu hade lugnat ner sig. 

Grejen är den att när Alexander brusar upp blir han också väldigt arg och det svartnar för hans ögon. Han kan t.o.m. börja slåss, brottas och ha sig. I dessa perioder är det som att allt rasar för honom. Han skriker och man ser samtidigt paniken inom honom, att man ska lämna honom. 

Igår i samråd med lärare bestämde vi att jag skulle närvara i hans skola idag och för att A skulle få en så bra start som möjligt. Men i samma veva som jag och Alexander gick till skolan så tyckte han att jag kunde stå utanför. På parkeringsplatsen. Där skulle jag stå hela dagen tyckte han. Men det sa jag nej till. Jag följde med honom in i skolan och han tog av sig. Alla barnen kom fram och pratade med oss. Jag var dessutom beredd på att stanna där hela dagen tills han säger... Mamma gå! Jaha?! Vad hände nu?! Vill du att mamma ska gå? Ja, mamma gå, du inte vara här. Ja men jag lämnade honom i alla fall, trodde inte det skulle gå så lätt med tanken på allt igår. Ja, ni märker allt kan vända lite huller om buller. Det är så för honom. 

När han hamnar i dessa perioder känner man sig också totalt hjälplös för det lilla livet. Men det bästa man kan göra är att bara visa att man finns där för honom, i alla hans tuffa som glada stunder. 

Igår kväll var också Alexander på märkligt humör, tror det var att han helt enkelt hade en väldigt jobbig dag. Alla kan vi hamna där, inte sant?!

Nu under tiden som jag skriver detta blogg inlägg, sitter han under mitt skrivbord och spelar på sin platta. Avkoppling innan lillebror kommer hem kanske, haha. 

Nej nu måste jag ställa mig och göra pannkakor. Alexanders beställning idag! Kan ju inte låta honom vänta. 😂💓

En liten idé

Nu för någon dag sedan kom jag också på den intressanta och smarta idén om att påbörja skriva en bok. Ja jag satt och tänkte att man kanske skulle skriva typ en självbiografi men så tänkte jag också.. Vad tusan ska man skriva om i den. Vad händer där egentligen för intressanta saker i ens liv? När man tänker efter så har det hänt ganska mycket. Men i denna boken tänkte jag faktiskt berätta om början till slut. Slutet är långt över men man får väl drömma och sätta sig in i hur det skulle kunna se ut i framtiden. Önsketänkande och drömmande. 

Jag kommer i denna boken förmodligen göra många människor ledsna, glada, men också kommer jag nog att få en del människor att tänka tillbaka på hur deras liv har varit och eventuellt kommer att se ut i framtiden.

Ja, men detta är långt framåt i tiden. Vet heller inte om jag någonsin kommer bli färdig med den. Har än så länge bara skrivit några få rader. Men vem vet, den kanske kan bli publicerad?!

Vore inte det en häftig händelse i ens liv?

Jag har så många olika tankar i mitt huvud och med hjälp av att skriva en bok som utgår ifrån ens "eget" så kanske man också kan bearbeta saker och ting som har hänt. Rent psykologiskt! Man tänker och analyserar kring det som varit och blickar framåt. Vem vet, den kanske också kommer kunna hjälpa andra som varit eller är i samma situation man tidigare befann sig i. 

Ville ha tips och idéer så jag frågade mina barns farmor om vad man skulle kunde skriva. Jag började skriva upp en massa olika punkter som man skulle kunna ta med i boken. Dock kommer jag inte nämna några namn. Men somliga kommer nog känna igen karaktärerna i den, om ni följer mig här och om ni eventuellt kommer läsa den i framtiden.

Läste i alla fall upp några rader för henne och hon blev paff. Hon visste inte riktigt vad hon skulle säga mer än att det var bra skrivet av mig. Men blev helt ställd. 

Vi får helt enkelt se hur det går. Kanske läser ni den om några år. 😅😁'

Nu ska jag övergå till att fortsätta jobba lite, har en inlämningsuppgift till skolan som jag måste bli klar med tills imorgon. Religion kunskap, vem kom på detta med religioner?! Ja, jag är ingen troende kristen men visst har man olika sakrament man går efter ändå. Dop, äktenskap och nattvarden. Dem tre är väl det som man mest går efter annars nej. Vilket trams, men ja jag behöver betyg i det ämnet. Det lilla komiska är också att det är exakt samma lärare som jag hade på gymnasietiden. Det gör inte det lättare. Gymnasietiden är hela elva år sen. Som tiden går fort. Här stampar jag kvar med att läsa upp ämnen. Så ja... Sköt er skola för tusan så slipper ni mitt projekt som jag har 😂 💓

Vad är nu detta?!

                                                                                        

Virusinfektion. Det är ganska brett område om man säger så.
Just nu har jag världen största klåda på HELA MIN KROPP. Då menar jag verkligen HELA och precis ÖVERALLT. 

Det är en hemsk känsla när allting bara kliar och man inte riktigt vet vart man ska ta vägen. 

Detta började i Fredags. Började känna mig trött, ledvärk i precis hela kroppen och extrem huvudvärk. På Lördagen började min kropp klia och vi skulle ha kalas. Den kunde jag inte bara ställa in för då hade min lilleman blivit besviken. För att han inte hade fått ett kalas. 

Men allt fortsatte och till slut sa det POP POP POP precis som i en jädrans popcorns maskin. Ja en blåsa efter en annan blåsa dök upp på kroppen OCH KLÅDA. 

Har aldrig suttit och kliat mig så mycket som nu. Jo nu ljög jag. När jag hade sådär 100 stycken myggbett på mig förra sommaren. Jag är allergisk så jag fick en allergisk chock då. Kortisontabletter och antihistamin. Blev det då.

I alla fall gick till vårdcentralen för feber gjorde sig påmind på mig. Inte jätte hög men den har legat jämt på 38 grader nu enda sedan i Söndags. 

Väl inne på vårdcentralen så ville dem skriva ut Atarax mot klådan. Men om dem hade gått tillbaka i journalen så hade dem sett att jag inte tåler Atarax. Jag får bara klåda av det. OCH VEM FAN VILL HA MER KLÅDA??!?!?! Haha puckon!

I alla fall.. Fick inte veta vad fan det är för virusinfektion. Inga prover togs och hen tittade knappt på mina utslag och jag gick därifrån besviken för att jag inte fick hjälp. Vad gör jag nu? Jo jag sitter och kliar mig. Tills dem går sönder. 

Jo det enda läkaren sa; Sannolikt infektiöst utslag. WOW grattis till mig. Som liten hade jag enstaka få vattkoppor alltså kan man få det igen. Dem liknar vattkoppor men påminner så jädrans mycket om höstblåsor också. POP POP POP känner man i händerna och under fötterna. Även en fet blåsa har man fått i munnen så förmodligen är det de jag har. Ont börjar jag också få i min hals. Så typiskt!!

   VEM HAR GETT MIG BLÅSOR?! 😂

Jag skulle egentligen ha börjat jobba denna veckan efter min långa semester. Men så blev det tydligen inte.

Natti natti 💓

Grattis Zebastian

Grattis på födelsedagen Zebastian
på 4 års dagen🎉🎈

Idag har han fått öppna paket och glad blev han tills playstation lockade honom igen. 

Han älskar att spela tv-spel. Han och storebror bråkar alltid om vem som ska spela. 

Tänk att han idag fyllt hela 4 år?! Tänk för 4 år sedan var han vid denna tiden enbart 8h gammal. 

Vart tog tiden vägen? 

Man hinner inte med och helt plötsligt så har man själv blivit gammal.

För någon dag sedan sade Alexander till mig;

Mamma, när jag flyttar hemifrån, kommer du då och städar hos mig? Fast mig ha två hundar och två katter. Nej sade jag. Du får städa själv när du har flyttat hemifrån. Men förhoppningsvis flyttar du inte hemifrån fören om många år. Mamma, men mig flytta hemifrån mig arton år. (Notera nu att det är hans ord jag skriver.). Nja hjärtat sade jag. Du får i alla fall ha dig en utbildning och jobb först. 

Sen började han räkna åren... Men mamma hörde man honom säga igen.. Jag svarade med - ja?! Mig arton om tio år. Ja jo grattis till dig tänkte jag. Men mamma?! Ja svarade jag?! Då är du gammal! 

HAHA tack för den! Mamma är väl inte gammal? Jo, sade Alexander. Då är du gammal, trettionio år. 

SHIT tack för den unge. Matematik har du i alla fall inga problem med. 😂

Ja tydligen är man gammal. Sen började han räkna hur gammal lillebror skulle vara om tio år. Fjorton, fjorton.. Tänk er! Nej inte kommer mina barn någonsin bli så "gamla". Hihi. 

Idag verkar det som att Zebastian har haft en bra dag. Fick lite besök av familjen och några kompisar till Zebastian. Han fick paket och dessa dök han sig i med en gång. Sen sjöng vi, under tiden vi sjöng blåste han ut ljusen. Men egentligen ska man inte blåsa ut ljusen fören man sjungit färdigt. Men han ville bara äta tårta DIREKT. 

Snabbt blåste han ljusen och sedan satt han ivrigt och bara väntade på att få äta en bit, en andra bit och sen en tredje bit.. HAN ÄLSKAR TÅRTA!

Lyckad dag! Tack för att du finns och gör min dag till det bättre, lille hjärtegryn. Du är solskenet. 🌞

 

Virvelvinden

Varför nu Virvelvinden tänker ni..

 "Detta inlägg är en annons för graviditetskollen.nu och innehåller annonslänkar"

Klicka här

Jo Zebastian är en liten virvelvind som har full fart och fläkt. Från morgon till kväll. Det händer alltid något med honom. Redan från start.

Han blev till snabbt och då menar jag SNABBT. Nej, skämt å sido. Man märkte redan av honom tidigt i magen och det tog aldrig slut. Min mage rörde sig i stort sett hela tiden. Jag blev inte lika stor med honom som jag blev med Alexander men ändå kunde tallrikarna flyga iväg.

Zebastian var alltid rörlig och inte en enda lugn stund fick man. Jag hade inte lika stora krämpor som jag hade med Alexander heller för den delen. Jag gick endast upp 13 kg och med Alexander gick jag upp över 50 kg. 

Jag hade dem sjukaste cravingsen med Zebastian. Jag var sugen på vatten. Ja ni läste rätt VATTEN. Haha. Ramlösa citrus i massor. Jag fick även en tillsägelse av barnmorskan som ville att jag skulle minska på vatten intaget. Men jag sade bara.. HUR?! Jag kan inte. Dem menade på att det kunde vara farligt att dricka över 6 liter vatten om dagen. 

Det blev lite som ett skämt hemma när jag var gravid med Zebastian. Jag hade nog minst tre stycken svarta sopsäckar med enbart pantburkar som hade etiketten RAMLÖSA CITRUS. Inom loppet på en vecka. 

Detta var inte allt! Jag hade också cravings på färskpotatis. Inte att äta utan att dofta på. Jag kunde gå i affären och ställa mig över färskpotatisen och bara sniffa upp all den goda doften av färsk jord. Galet men så var det. Jag kunde också ställa mig i garaget och sniffa in doften av avgaser som jag i normala fall hatar. Det var då jag visste att det också var en pojke jag väntade. Det var den enda konstiga grej som jag även hade med Alexander. 

Med Zebastian mådde jag hur bra som helst, lite fog lossning men annars var allt på topp. Jag kräktes inte en enda gång. Jo en men det var när jag skulle torka upp hundens kräk. 

Kvällen innan Zebastian föddes var jag väldigt rastlös. Jag kunde låsa in mig i sovrummet för att jag var så rastlös att jag blev irriterad. Jag hade också väldigt ont i svanken och många kraftiga sammandragningar. Jag kände på mig i kroppen att det var något på gång men visste inte riktigt vad.

Gick och lade mig ganska sent. Tror det var vid 00.00 tiden. Strax vid 5 på morgonen drog det till sig kraftigt i magen men det släppte snabbt. Jag knuffade till barnens pappa och sade "Hallå, jag tror det är dags". Strax därefter kom det en till och jag bara "Hallå, vakna!!". 

Det gick väldigt fort, klockan 6 på morgonen ringde jag barnens farmor och sade att hon får skynda sig. Hon skulle passa Alexander. 

Jag har aldrig i mina tio år som jag känt henne, sett henne komma över så snabbt som hon gjorde just den dagen. 

Som sagt allt gick fort, jag sätter mig på toaletten och tror jag ska bajsa och ringer då samtidigt förlossningen. Då får jag till svar "Men du pratar genom dina värkar!" Men hallå?! Kan man inte prata genom sina värkar? Jag kunde det! Efter en stund säger dem till mig att jag ska vila. Ta en Alvedon och lägga mig ner en stund. 15 min senare ringer jag dem igen och kan inte komma till ro i kroppen. Dem säger "Men du ringde precis" Ehm, ja?! Men jag kan inte vara still och det gör ont. Dem säger till mig igen att vila. Jag hoppar in i duschen för att se om det kunde lugna ner sig lite med värkarna. Men duschen kändes som flera timmar lång. Men jag stod bara därinne i 10 minuter och under dem 10 minuterna hade jag 6 värkar. Jag kom i alla fall ut från duschen, satte mig på toaletten igen. Kändes verkligen som att jag skulle bajsa. Ringde dem igen.. Samma sak där. Vila! Jag kastade luren till barnens pappa och bad honom att prata med dem istället. Men dem sade likadant till honom.

Jag kommer i alla fall ut från badrummet och precis när jag kommer in i vardagsrummet kan jag inte stå. Jag kastade mig ner på knäna och armarna på soffan. Jag hukade mig. Jag kunde inte stå, jag kunde inte gå. Jag blev rädd och det gjorde så ont.

Barnens farmor bad deras pappa att hämta bilen genast. Min bror som var hemma ifrån Spanien och hälsade på, kom ut från Alexanders rum. Helt nyvaken. "Vad är det som händer?!" Vräker han ur sig. "Ska det göra så ont?!" Haha. Jag svarade honom med "JAA OCH ÄNNU VÄRRE BLIR DET". 

Barnens pappa fick leda mig ner i bilen och när jag väl kom in i bilen så kunde jag inte sätta mig ner. Det var så hemskt! Jag skrek att jag kände huvudet. Kände det verkligen att han bara ville komma ut.

Tanken var att min mamma skulle med in på förlossningen och vi väntade på henne. Men vi kunde inte. På väg in till förlossningen fick vi ringa henne, då fick hon ta bussen in. Det var så akut. 

När vi väl kommer in till förlossningen kunde jag inte ta mig ut ur bilen heller. Vi fick ställa oss precis utanför ingången. Han ledde mig in och vi ringde på, på ringklockan. Dem öppnade och vi berättade att vi ringt in många gånger. Jag sa till dem "FAN OM NI SKICKAR MIG HEM" Haha jag var så arg, hade så ont. Kvinnan som öppnade sade bara tillbaka "Nej det kommer jag inte att göra". Puh jag pustade ut men jag nämnde också att jag trodde att jag inte hade öppnat mig något. Haha vet inte ens vart jag fick det ifrån. Well well, hon tittade efter. 9 cm öppen. Han kunde komma när som helst. 

Jag ville ha epidural och barnmorskan gick iväg för att ordna detta. Det kommer in en narkosläkare och precis när dem ska sätta nålen i ländryggen så får jag en krystvärk. "Tyvärr, vi hinner inte! Du ska föda!" Attans bananer. 

Jag fick nöja mig med lustgasen, men allt gick bra. Ut kom han! 53 cm lång och 4250 g klockan 10.13. Förresten, min mamma hann komma in! Hon sprang in på förlossningen haha. Dessutom kostade Zebastian oss pengar direkt när han föddes. Vi fick 600 kr i böter! För att han hade parkerat bilen precis utanför, Haha. 

Virvelvinden?! Han har alltid varit vaken, med i allt som händer runt omkring. Redan vid 1 års åldern om inte tidigare så ville han inte sitta i vagnen längre. Han var snabb med alla milstolpar i hans utveckling. 

Klättrade över allt gjorde han också. Det gör han fortfarande. Han är jätte våglig av sig. Han utmanar sig själv och han har alltid glimten i ögat. Han skrattar alltid och är sällan ledsen. Det som kan oroa mig lite är väl när han en gång sätter händerna på spisen. När spisen var igång. Tittar på händerna och man ser stora blåsor och han säger bara "Aj". Sedan fortsätter han att leka. Nu för några dagar sedan var vi på ett lekland. Jag hade barnen faster med mig och jag ser Zebastian klättra upp på andra plan. Så tänkte jag nej där är inget farligt. Sen ser jag att ungen fortsätter upp till tredje plan och följer med blicken noga vart han är på väg. AHHH Oh my guud.. Han springer mot fritt fall rutschkanan och kastar sig rakt ut. Jag hann inte med! Han är som sagt våglig men han blev faktiskt rädd och visade mig sin arm. Han fick ett litet brännmärke. Jag frågade om han blev rädd och om det gjorde ont. Han nickade ja. Jag sade till honom "Då gör vi inte om detta, va?!" Då skakade han nej på huvudet. Sen gav vi varandra tummen upp. Men läskig är han! Han har sett dem stora killarna ute på lekplatser åka på skateboardsrampar.. Det är likadant där. Han ska också prova. Lillknatten blir 4 år, på Söndag. Man måste hela tiden hålla koll på honom. Han kan också få för sig att springa iväg. Han är inte den som är den. Livsfarlig är han! 

Därför är han min lille virvelvind. Full fart och fläkt! 

Han fick precis ett par glasögon. Han hinner ha sina glasögon i fyra dagar. Han kommer hem till sin farmor och kastar sina glasögon i sopnedkastet. Deras farmor ringde mig för att berätta men började samtalet med .."Jag vet inte riktigt hur jag ska säga detta". Jag bara - "Vad har nu hänt?!" "Vi kan inte hitta hans glasögon", säger hon i telefonen. Jaha, då får vi fixa ett par nya. Nu har han ett par nya på sig. Jädrans unge. 

Han är också underbar. Det händer alltid något omkring honom och man har aldrig tråkigt. Båda barnen är humoristiska av sig. Dem älskar skämt och mys i mängder. 

Det finns mycket mer att berätta om Zebastian men håller mig där för idag. Det kommer komma mer. Tillexempel hur det blir man hans utredning. Ja.. Mer detaljer kommer!

Tack för idag.

Kramar 💗

Jag visst det redan från början

Alexanders graviditet var inte en lätt sådan för min del. Redan i början av graviditeten uppstod problem så som fog lossning. Alltså, jag kunde knappt gå. Jag skojar inte! Redan i vecka 12 hade jag svårt att gå. Tänkte inte mig att en graviditet skulle vara så jobbig för att vara första gången. 

Barnmorskan trodde inte på mig heller när jag nämnde det för hen. Fick kontakta en fysioterapeut för att få det bekräftat att så var fallet. 

Jag fick stanna vid varje steg jag tog p.g.a. smärtan och tillslut fick jag också ha hjälp av kryckor. 

Hade hemska krämpor hela tiden smärta hit och dit, stor som ett hus, vätskefyllda ben och mitt på allt som grädden på nos tippen GRAVIDITETSKLÅDA. Jag var nära på att få graviditetsdiabetes men klarade mig lindrigt undan. Graviditetsklådan bestod av något helt annat. Han pressade mot min lever. Efter att ha kraftiga förvärkar i några dagar mot slutet beslutade sig kvinnokliniken att sätta igång mig. Men detta var för att han pressade mot min lever. Jag kommer ihåg att jag var super nervös och jag skakade av nervositet strax innan vi skulle in på sjukhuset. 

Det var en lång förlossning. Hela 22h lång. Trots att jag redan var öppen 3cm vid ankomst. 

Dem startade förlossningen med något sorts gél först, vid 2 tillfällen. Det var trög startat för Alexander med att komma ut. Dem fortsatte ge mig gél ytterligare en gång till efter att redan ha gett mig det två gånger. Därefter fick jag hormonstimulerande dropp, sen tog dem hinnan TVÅ GÅNGER. Ja jag hade väldigt mycket fostervatten. Jag var även hög som ett hus. Hade fruktansvärt ont och värkarna var intensiva och påtagliga. Jag skrek åt dem; Plocka ut honom!! Haha. Usch fruktansvärd känsla när man tänker tillbaka till den dagen men ändå något man saknar på något vis. 

Jag fick både petidin, två gånger. Ryggmärgsbedövning två gånger för att dem kopplat den fel första gången. Lustgasen på MAX. Sen glömde jag bort att krysta och då fick jag inte ens använda lustgasen. Nej då sa jag aldrig mer att jag utsätter mig för detta. Men ja.. Det blev ju en gång till. Alexander har en lillebror. 

Alexander föddes med gulsot, han hade även blåsningsljud på hjärtat samt ett brock i ljumsken. Så började det. Alexanders nerv i ögonlocket brast också under förlossningen. Hur vet jag inte!

Det var då all min oro började komma allt mer efter ju äldre han blev. Hade också svårt att amma honom. Jag ville verkligen amma men eftersom jag fortfarande hade klåda på kroppen så irriterade detta mig något så fruktansvärt. Han ammades bara i 9 dagar sen kunde jag inte mer. Kände mig stressad, orkelös, väldigt uppriven och känslig. Jag var så trött i flera veckor efter förlossningen. Aldrig varit så mörbultad i hela mitt liv. Fören då!

Vi fick i alla fall ligga inne i några dagar för att dem var tvungna att hålla koll på honom. Han var tvungen att få bukt med det gula, men även var vi tvungna att göra ultraljud på både hjärtat och ljumsken. Hjärtat visade sig vara bra, tack och lov. Men hans kulor hade inte hamnat i påsen. 

När Alexander var tre år gammal hade han redan genomgått fyra stycken operationer. 

Ögonlocket som brast under förlossningen - den fäste dem fast med en fiskelina uppe i pannmuskeln. Men läkaren sa redan då att detta är en operation som måste justeras vart 10 år i alla fall och att det kunde ske innan. Beroende på hur många gånger han blinkar med ögat. Ju mer han blinkar, desto snabbare slits linan. Alexander fick i alla fall göra en andra operation på detta och nu börjar den tyvärr hänga igen efter 4 år. Alexanders brock blev också opererat efter två kontroller hos läkaren. Nu är allt bra där. Alexander fick också oturen med tänder. Han fick plocka ut fyra tänder som 3 åring. Jag kommer in mer på varför lite senare. Mitt på all otur var han ALLTID sjuk. Alltid feber, alltid halsfluss, alltid någonting. Stackare. Hans halsmandlar blev bortopererade efter att jag fick banka i bordet hos läkaren. Ja sånt är ärftligt. Jag själv hade den oturen. Jag fick bort mina när jag var 16 år gammal.

 

Men men.. Redan när Alexander föddes och när han sedan var några veckor gammal upptäckte jag att något inte stämde rätt till. Jag fick alltid till mig av andra att jag inbillade mig. Han hade ingen speciell ögonkontakt med mig, jag fick ingen speciell kontakt med honom när han var någon månad gammal. Sen var han sen med alla milstolpar i utvecklingen. Jag vet alla barn är individuella. Men jag kände att något var fel med mitt barn. BVC trodde heller inte på mig. Men sen började det yttra sig ännu mer. Alexander kunde inte prata. Jag var så orolig, ledsen och jag kunde inte förstå mitt eget barn. Detta visade sig i frustrationer för honom, aggressivitet, våld och katastrofala utbrott. 

Jag var på BVC om och om igen, kämpade riktigt med att dem skulle lyssna på mig. Långt om länge blev vi inkopplade till en BVC Psykolog. Jag fick dra upp allt från graviditet, våra gener, hur Alexander var som bebis, hur han var då just i det ögonblicket. Jag var totalt utmattad och kändes som man inte fick förståelsen ifrån någonstans. Alla var i sin egen lilla bubbla, nej men där är inget fel på honom. JOO! BVC psykologen skulle träffa Alexander efter att ha varit kontakt med förskolan. Pedagogisk kartläggning efter att vi föräldrar hade pratat. Sedan ville BVC psykologen själv träffa Alexander.. KATASTROFT gick det. Han rymde, lyckades låsa upp dörren och sprang ut mot stora vägen som är trafikerad hela tiden. Paniken slog till hos BVC psykologen och hos mig och hos Alexanders pappa som sprang efter honom. Jag sa till BVC psykologen: snälla förstår du nu vad jag går genom dagligen?! Ja hon förstod mig och skickade därefter en remiss till BUP. 

Äntligen sa jag, ÄNTLIGEN. Men herregud skulle det verkligen ta ett helt år innan vi fick till vår första träff med nästa psykolog. Sjukt! Galet sjukt! Sen inte nog med det så var det ytterligare 9 månader innan dem ens träffade Alexander för en utredning. Sen tog det "bara" 3 månader. 

Under alla åren fram till att Alexander hann fylla 5 år har jag kämpat som en galning. BVC, psykologer, tandvård, andra läkare, förskolan, språkplats, logoped. Jag var och är utmattad. 

Jag har krigat, skrivit brev, anmält olika läkare i brist på kompetens. Speciellt tandläkare. Folktandvården har varit... Ja, han väntar fortfarande på en tid till specialisttandvården efter sådär 3 år. Jag ringer dem konstant men dem säger bara att det kommer komma en tid. Hmm.. Hur lång tid ska det ta? 18 år? Blir så upprörd när jag skriver om dem. 

I alla fall Alexander fick sin ena diagnos som 3 åring. Grav språknedsättning både impressiv och expressiv. Vilket betyder att han hade svårt att uttrycka sig men även att kunna förstå. Jag och Alexanders pappa gick på föräldrakurs i TAKK och AKK för att kunna hjälpa Alexander, men också för att hjälpa oss själva. Hur vi tillsammans skulle kunna kommunicera med varandra. Alexander sa tre ord tills han var i 4 års åldern, men läten och gester gjorde han. Det började då. Sen kunde han prata tydligare när han var 6 år men inte helt rent ännu. 

Jag har också kämpat med Alexanders förskola, skola och övergång där mellan. Hållit på med grundskoleförvaltningen hit och dit för att Alexander skulle kunna få rätt skolgång redan från första början. Det var svårt. Alexander fick språkplats på förskolan som specialpedagogen hjälpte till med att ansöka. Sån guld värd människa! Hon var verkligen på vår sida ALLTID. För att Alexander skulle vara berättigad till Grundsärskola så var han tvungen att ha intellektuell funktionsnedsättning och då hade han redan fått sin autism diagnostiserad. Men den intellektuella var svår att bedöma för att han inte var samarbetsvillig. Svårt för ett barn med autism. Men ja, långt om länge fick jag även till en ny utredning på det. Den psykologen bedömde Alexander till att ha intellektuellfunktionsnedsättning också. 

Kommer ihåg när vi fick första beslutet och vi satt därinne på kontoret på BUP. 

Ja, vi har utifrån alla underlag, tester och samtal kommit fram till att Alexander har Autism, reperativtbeteendemönster nivå 2 och grav språknedsättning. Hur ställer ni er till detta?! 

Haha så skrattretande, jag sade högt och tydligt med tårarna i ögonen. VAD VAR DET JAG SA?! Jag visste det hela tiden. Sade också det till Alexanders pappa som varit i förnekandet under hela "början". Då så säger han ja men vi visste ju hela tiden att det var något men inte vad. Jag kände på mig att mitt barn var autistiskt. Men ack så jädrans fin den ungen är. Älskar honom överallt annat och vilken enorm utveckling han gjort. Han är FANTASTISK! 

Jag fick i alla fall rätt på allt! Alexander fick plats på en grundsärskola, med lika fantastisk personal som han hade på förskolan. Det komiska dock är att Alexander hade blivit antagen men beslutet blev inte helt godkänt av grundskoleförvaltningen fören några månader efter att skolan börjat. Tänk om dem hade gett oss avslag, då hade ju Alexander fått hoppa in i en vanlig klass. Dessutom var hans inskolning i skolan sjukt svår. Specialpedagogen från förskolan fick ta över inskolningen för det gick inte alls. Han skulle bara rymma hela tiden. Fanns också en period han rymde från förskolan. Nej det har varit riktigt tufft. 

Situationer som är jobbiga nu är ibland hans utbrott, men dem händer väldigt sällan längre. Sen kan det vara olika små saker som nya människor och nya miljöer. Men vi lär oss tillsammans varje dag och det är det som är huvudsaken. 

Detta med Alexander har också gjort att jag varit ganska frånvarande med mitt eget social liv. Det har tagit enormt mycket på mina krafter för att jag behövt kämpa dag in och dag ut med ALLT. Det är inte för att jag är osocial utan bara för att jag är enormt trött för detta har varit enormt påtagligt för mig på alla sätt och vis. 

Nej nu får jag avrunda, finns egentligen så mycket till att berätta men det får bli stopp här. Nu ska jag försöka sova lite. Den är ju mitt i natten. God natt! 

💓💥

Vad ska man göra!?

Här sitter man framför dator och samlar krafter. Jag har i stort sett försökt samla krafter hela dagen till att bara komma igång med jobbet. Det är lite segt idag, tror det kan vara för att man är barnledig. Här är tyst och lugnt och ingen som kallar på mig stup i kvarten. Blir man tröttare då kanske?! Jag har egentligen mitt "vanliga" jobb. Jobbar på förskola sedan tio år tillbaka, här i Malmö. Men nu när man har lite framtidsplaner och när man även har barn med särskilda behov har detta gjort att man gått ner i tjänst. Utöver mitt vanliga arbete så sitter jag också mycket och skriver om olika saker. Jag jobbar som frilansare. Det är skönt att kunna välja sina egna timmar man vill jobba, det är skönt att kunna ta en längre morgon sträcka om man skulle vilja och absolut inget stress med sina barn eller annat omkring. Nu kommer snart vardagen börja som vanligt igen. Barn som ska till skola och förskola, föräldrar som ska till jobbet och allt stress där mellan. Frågan är om man ska satsa på enbart jobbet som frilansare eller ska man vänta tills ens studier kommer igång? Jag sökte in på högskolan men tyvärr kom jag inte med denna gång. Så jag tänkte att jag skulle läsa upp två ämnen nu till hösten. Göra högskoleprovet i Oktober och sedan göra en nya ansökan till högskolan. Utbildningen jag vill läsa har nämligen antagning igen i Januari 2022. Man kan bara hålla tummarna och hoppas på att man kommer in. Utbildningen skulle ske på distans i 2,5 år undertiden kommer jag förmodligen gå ner i tjänst till 50% och jobba resterande hemifrån med mitt, undertiden jag studerar. Jag tror att det kommer gå bra men vi får se när det väl är dags. Nej, nu ska jag försöka komma igång lite innan min mat kommer. Ja jag beställde chopchop idag. Ska bli jätte gott i magen. Vi hörs och störs!

Det första!

 Nu ska vi se...  

Mitt första blogg inlägg.  

Vem är jag?! Inte har jag någonsin skrivit en blogg förut men tänkte nu att det var dags.

Jag heter Desirée Pettersson, kallas för Dessi. Tänkte beskriva mig kortfattat vem jag är och hur mitt vardagliga liv ser ut. Det är ungefär detta som jag kommer att blogga om. Det kommer också vara en del hälsa och välbefinnande, familj, framtidsplaner och tankar som kretsar omkring i ens huvud dagligen. Jag har har två barn, två väldigt unika pojkar som är 8 år och respektive 4 år gamla. Jag är förälder till barn med särskilda behov och min blogg kommer också att avspegla det liv som det innebär. Det kan handla om t.ex. vardagliga situationer som man stöter på, berg och dalbanor, krig, nöjen, men mest av allt... KÄRLEK. Min vardag består i stort sett av familj, jobb, alla måsten och vänner som finns med på ett litet hörn. Hur hinner man?! Jag ställer ganska lätt höga krav och förväntningar på mig själv, vilket inte alltid kan vara bra. Men vad ska man göra om man vill uppnå något? Jag jobbar, jag hämtar barn, jag lagar mat, jag städar, jag tränar, jag studerar, jag gör typ allt. Men det är något man måste om man vill uppnå något. Ja, min dröm t.ex. är att bli veterinär men wow så långt fram den möjligheten är.Det återstår en massa studerande. Läsa upp en massa betyg, läsa fler ämnen för att lägga till behörighet o.s.v. Ständigt måsten om man vill. Jag började nu tänka att jag kanske får ändra banor. Jobbat som barnskötare i många år och har nu valt att försöka stäva emot att bli förskollärare istället. Men veterinär yrket har jag inte lagt på hyllan än. Det kanske kommer. Jag är ung fortfarande, för man blir bara 30 år. På min fritid tycker jag om att göra om möbler, måla med sprayfärg, bygga om saker och sen har jag ett öga för inredning om man får säga det själv. Jag kommer gå in på djupare samtal med mig själv. När tiden finns till för det. Jag tänkte att jag skulle berätta mer ingående om mig själv och mitt liv innan jag själv blev förälder och vad det innebar för mig. Tanken är att ni ska få lära känna mig grundligt. Nu måste jag springa ut med barnen, fortfarande semester.. I alla fall en vecka till.

Hörs och störs!